Förra tisdagen var det dags för ännu en sövning för Elin. Hon skulle göra en MR-röntgen för att se hur det ser ut i hjärnan efter så här lång tid.
Elin är ju så duktig och tålig. Men när de skulle sätta nål i foten blev hon jätteledsen och tittade djupt in i mina ögon. Som mamma är det hemskt att stå jämte. Stora krokodiltårar föll även nerför mina kinder. Så hon fick sövas ledsen. En upplevelse vi aldrig varit med om.
Sen när hon skulle komma till upvaket så tog det tid. Då hinner man tänka många tankar över va som kan ha hänt. Men allt gick bra.
I fredags fick vi resultatet. Allt ser jättefint ut. Ingen tendens till att det kommer nya tumörer.
Vätskan som förut fanns där och tryckte på lite var helt borta. Och infarktområdena såg också fina ut. Hela den dan gjorde jag inget annat än grät av lycka. En stor sten har försvunnit från våra bröst. Känns som att det är nu livet börjar. Att man kan planera mer utan att behöva vara jätteorolig.
Så nu nästa vecka åker vi till Dalarna för att vila upp oss. Det är ju Rättviks marknad!!!
Framstegen för Elin går bara framåt. Händer nåt nytt hela tiden. Nu går hon väldigt mycket om vi håller henne i en hand. Härligt.
Handikappsparkeringstillstånd har vi äntligen fått. Har bara kämpat i ett år för det. Vi har överklagat till alla instanser det bara gick.
Känns som att alla pusselbitar fallit på plats.
